22.07.11

Under söndagskvällen visade SVT en dokumentär om terrordåden i Oslo och på Utøya. Den är kronologisk, och börjar innan dåden. Med det filmteam som följde med Gro Harlem Bruntland till ön. Många bilder känns igen, men vidden av det hela blir större.

Ön så liten, ungdomarna så många, ungdomarna så unga. Mina egna snabba uträkningar efter att ha sett namnen och åldern på de mördade i filmens eftertexter ger ungefär att över 80% av dem var under 20 år. Många av dem bara 15.

Dokumentären behövs för att än en gång försöka greppa. Fortsätta att försöka greppa. Kräksimpulserna desamma som när jag under en helg satt och tittade på NRK. Tårarna över andras sorg desamma. Det ofattbara fortfarande ofattbart. Chocken syns fortfarande i ögonen på de som valt att ställa upp på intervjuer. Terroristens försvarsadvokat ser mycket märklig ut. Som om han snart ska spricka. Han måste ha föreställt sig att få lov att försvara hemska personer under sin karriär – men ingen kunde föreställa sig detta. Han försöker vara professionell men går samtidigt under inuti.

På ett sätt är det som att jag sitter och söker efter hjälp. Tittar mig runt. Någon som kan förklara, trösta, ta bort det onda. Göra ogjort. Och det är först nu det slår mig att terroristen ofta valde att döda personer med mörkt hår och mörka ögon – några ljusa skonades. En pojke i vattnet överlevde för att han bad om att inte bli skjuten.

Filmen kan du se här.

För att överleva

Har helt vänt på dygnet sedan fredagen den 22 juli. Sitter uppe på nätterna och plöjer sidor, länkar, texter, bilder. För att förstå.

Lever tillsammans med andra på Twitter. Många andra, mediearbetare liksom jag, har gått in i något slags arbets-mode, trots att vi inte arbetar. Eller ens arbetar med ”vanliga” nyheter: det är kulturjournalister och sportdito, det är fotografer och redigerare, redaktörer och web-ansvariga. Vi sitter och delar med oss. Analyserar. Skickar länkar som andra bör se. På ett sätt för att slippa känna efter. Slippa försöka greppa det som hänt. Därför vill vi vara aktiva istället för passiva. Slänga oss in i det. Hålla oss sysselsatta. Så som vi är vana vid att göra.

Och ibland skriver vi ut vår smärta.

Det går nämligen inte att stumt sitta och ta emot information om slakt av barn. Om bombdåd mot ett riksdagshus. Till slut kommer vi till en punkt då vi behöver få ut något, så att vi själva inte går under.

Alla hanterar det oerhörda olika. En del gråter. En del tar paus med en öl och vänner. Det vackra är att vi kan dela med oss av det, till andra på Twitter, så ingen behöver känna sig ensam.

Men under helgen, och fortfarande, har det dykt upp åsikter om hur och när en får reagera. Det har blivit en absurd metadebatt som baseras på att det finns ett rätt sätt att agera och känna när barn slaktas på en ö. En del klagade på att andra festade, andra klagade på att en del satt vakna och läste terroristens manifest.

Kulmen nåddes i och med en artikel i Aftonbladet, där en skribent ondgjorde sig över ”VM i empati på Twitter”. Artikeln går ut på att vi inte får gråta över slaktade barn, eftersom vi inte gråter över svältande somalier, och att de känslor vi visade upp på Twitter inte var äkta, utan bara del i en tävling.

Och hur cyniskt inställd till mänskligheten (eller kanske främst media?) måste inte en människa vara för att ta människors känsloyttringar som något annat än just känslor? Denna skribent efterfrågade en sorts känsloabsolutism inför terroristens attacker på Norge, i jämförelse med svält i Somalia.

Så, kära skribent. Insamlingarna till förmån för de svältande i Östra afrika fortgår, enligt nyheter i tisdags och onsdags, med samma tempo. Folk har skänkt miljoner. Och kanske, bara kanske, kommer vi skänka ännu lite mer, nu när det solidariteten kommit upp på tapeten igen.

Jag dolde inte mina känslor på Twitter. Jag skrev ibland att jag grät. Just för att jag gjorde det. Och för att jag inte ville vara ensam i det hopplösa mörkret. Jag gjorde det för att överleva.

Twitter och explosionen i Oslo

Något exploderade precis i centrala Oslo. Bara sekunder efter att det hänt fick jag informationen och en bild på röken. Inte via en tidning, eller tv. Utan via Twitter. Så är det ofta för mig.

På morgonen kollar jag SVT-text i telefonen, och läser tidningen. Resten av dagen får jag mina nyheter via Twitter. Jag har skapat ett anpassat nyhetsflöde utifrån mina intresseområden, och vet att de personer jag följer levererar snabbt och smart. Twitter har blivit något i mitt liv jag inte ens visste att jag saknade, men nu när det finns behöver jag Twitter på samma sätt som jag tidigare behövde ”gammelmedia”.

Twitter kan anklagas för mycket. Men det är extrovert och öppet. Det inbjuder till deltagande. Och finns där ute för alla med dator eller smartphone att ta del av.

Nu har TT fått ut en text där de skriver att flera personer är skadade.

Jag hoppas att det bara är en olyckshändelse, och att ingen dött.